Idag är den enkla 2-dimentionalla annonsen så gott som död. Överallt omges vi stället av rörliga, korta filmer som förmedlar olika budskap. Videor, text och ljud sätts ihop för att inte bara förmedla information om ett visst ämne, utan även en speciell känsla. Det kan vara en varning för något, en glädespridande information eller en uppmaning, men det viktiga är att det är det här sättet att uttrycka sig som är framtiden.

Det är det här som kallas mulimodalitet. Förmågan att inte bara formulera en välskriven text på ett papper, utan att även kunna få ut sitt budskap på ett fungerande sätt. Dagens elever behöver träna på det här och kunna bemästra både den teknik och den lagstiftning som hör till i form av upphovsrätt och liknande.

Jag har nyligen blivit helt såld på en ny tjänst som heter Flexclip! De gör multimodalitet lika enkelt som att skapa en Powerpoint och det bästa är att det finns massor att tillgå redan i gratisversionen! Här kan jag som lärare skapa information till mina elever, eller ännu hellre - låta eleverna föra fram sina egna budskap på ett sätt som fungerar 2020.

Det finns ett stort bibliotek av material att välja bland, men det går också att ladda upp egna bilder, filmklipp och musik för att skapa helt på egen hand. Jag tänker mig det här som ett fantastiskt projekt mellan skolan och skolbiblioteket (jag vurmar ju alltid för det!) eftersom eleverna då får undervisning om vad de kan lägga upp själva och hur man sedan kan publicera det man skapat.

Jag skapade själv den här videon helt och hållet från Flexclips material:

Min 10-åring blev inspirerad och skapade en egen film med reklam för sin blogg:

Klicka här för att komma igång:
​
​https://www.flexclip.com/editor/

Under den Corona-distansundervisnings-kris vi just gått in i har jag gjort en intressant trendspaning! När jag sitter i skolans helpdesk och ska visa eleverna hur de studerar å distans är det påfallande ofta som det är kvinnorna som kliver fram och visar sina män hur de ska göra. Först trodde jag att det var en slump, men nu har det hänt så pass många gånger att jag börjar våga dra slutsatser, om än svaga.

Idag används tekniken i första hand för saker som sociala medier och att ha kontakt med varandra. I och med att den uppgiften traditionellt hör till kvinnorollen har det blivit så att kvinnorna också är vassare på tekniken i många kulturer. Det är ofta mamman i familjen som ser till att ha kontakt med barnen för att veta var de är, håller reda på födelsedagar och ser till att skicka en hälsning och har koll på hur alla i släkten mår.

Det här har gjort att kvinnorna behärskar och förstår appar och sociala medier och i och med det får de också bättre digital kompetens än männen. Den digitala kompetens kvinnorna har går snabbt att överföra på andra arenor som till exempel en lärplattform och de får därför hjälpa sina män med att komma igång.

Om jag har rätt är det en mycket intressant utveckling och en grundsten att bygga vidare på för att få fler kvinnor att arbeta i tekniska yrken. För det behövs fler kvinnor!

Problemen med fusk vid nationella prov är ett mycket omfattande problem på SFI och garanterat i andra ämnen. Ett problem med nationella prov just i språk är att provet består av flera olika delar. På C och D nivån skriver eleven totalt 6-7 delar med två provdelar för läsa och sedan höra, tala och skriva. I samma ögonblick som eleven ser på första delprovet vilken provversion det är kan de enkelt googla fram de rätta svaren eller bra exempeltexter till de andra delarna. Facit till de olika proven ligger på nätet och det finns även slutna Facebook-grupper som delar de rätta svaren med varandra. Bara den gruppen vi upptäckte senast hade 7300 medlemmar vid provtillfället. Tyvärr var det nog inte ens den enda gruppen som fanns vid det provtillfället.

Sist vi genomförde nationella prov var fusken så omfattande att det var riktigt provocerande. Vi såg elever som satt och fyllde i rätta raden på "höra" innan vi ens spelat upp ljudfilerna. . .

När de här proven ska digitaliseras skulle det vara bra om det här problemet kunde lyftas i samma veva. Först och främst ska eleven inte kunna se vilken provversion det är de gör. Sedan kan också de olika delproven komma slumpvis så att höra-delen kommer från ett prov och skriv-uppgiften från en annan. Det minskar radikalt risken att eleven man memorera något i förväg. Dessutom skulle olika elever i samma rum kunna sitta med olika prov vilket skulle innebära att de inte kan kika på varandra heller.

Skrivdelen på samliga språktester i alla ämnen skulle behöva kopplas mot urkund för att garantera att eleven inte bara memorerat en text från internet. Kanske är det onödigt att göra på de lägsta nivåerna i varje språk eftersom eleven där har en lägre produktion och texterna alltid blir med nödvändighet ganska lika, men på högre nivåer borde det vara en självklarhet att de kontrolleras för originalitet.

Det skulle vara superbra om det här kom upp samtidigt som proven ändå ska digitaliseriseras. Det skulle lösa så många problem samtidigt och det är ju bra!

Ett av mina första sommarjobb efter utbildningstiden var som guide på ett av våra mest kända slott. I början var jag supernervös för att jag inte skulle komma ihåg alla fakta om personer, händelser och föremål och jag studerade som en bäng och hade världens struktur för att verkligen få med allt under visningen. Redan ett par veckor in på sommaren märkte jag att det inte fungerade så bra. Besökarna såg inte nöjda ut och de fantastiska recensioner jag sett framför mig uteblev. Ganska snart insåg jag att visningar inte handlar om information. Det handlar om att få en lättsam och trevlig upplevelse som inspirerar till mer kunskap länge fram. De besökare som fick färre fakta och fler humoristiska skämt kom oftare tillbaka och lärde sig mer en annan gång. Sedan jag upptäckte det här har jag propagerat för en inspirerade inställning för alla som ska lära någon någonting. Det är det som fungerar bäst.
​
I det senaste numret av ”Forskning och framsteg” (nummer 3, 2020) fanns en artikel som fick mig att le glatt på varje sida! Den handlade om digital exkludering och vad det innebär att stå utanför det digitala samhället. Artikeln hade den träffande titeln "En miljon svenskar känner sig utanför det digitala samhället". Den fokuserade på den äldre generationen och de problem de möter, men den hade lika gärna kunnat gälla elever (och lärare) som inte har någon hög grad av digital inkludering.

I artikeln beskriver skribenten Oskar Alex vikten av att inspirera och förmå mottagaren att se nyttan av de digitala verktygen, snarare än att bara undervisa och ge ut en massa information. För våra äldre har flera projekt syftat till att appar och andra verktyg ska komma närmare deras egen vardag genom att innehållet anpassas till sådant som kan vara intressant på riktigt. Artikeln beskriver bland annat en app där man kan se olika evenemang man är intresserad av utan en massa "onödig" information och med ett enkelt gränssnitt. Detta lockar till att börja använda telefonen som ett verktyg, inte för att jag vill lära mig telefonen, utan för att jag verkligen vill veta när det är bridge nästa gång och jag kan få chansen att få revansch på Nils-Gunnar, eller vad det nu är som intresserar mig.

Det är precis så här jag tänker mig att skolans digitala slipsten också måste dras. Vi kan inte utbilda lärare i hur man använder digitala verktyg. Vi måste utbilda dem i hur man slipper rätta prov. Hur man undviker att slarva bort papper och hur man får eleverna att hitta missad information själva när de varit borta istället för att jag som lärare ska behöva hålla redan på det.
 
Det viktiga är att vi som arbetar med digitalisering väcker en inspiration och en vilja att komma framåt. Man kan informera ihjäl sig, men det kommer inte att leda någonstans. Inte en lärare kommer framåt för att de fått så otroligt mycket information. De kommer framåt när de fått otroligt mycket inspiration.

PechaKucha är så kul!

När jag försökte presentera för kollegorna vad en PechaKucha är var det lite svårt eftersom alla trodde att det skulle handla om något digitalt när det var jag som sa det. PechaKucha är egentligen inte digitalt alls, det är ett format för att hålla presentationer.

Den här idén kommer från Japan, men den har snabbt spridit sig över världen i och med att den är så enkelt, snabb och kul. I originalversionen handlar det om att den som ska tala får 20 bilder som ska visas i 20 sekunder var. Det blir totalt 6 minuter och 40 sekunder som du har på dig att trollbinda din publik.
Det gäller att välja bilder med omsorg och att verkligen träna på vad man ska säga. Man kan inte överskrida tiden och ingen vill lyssna på någon som är tyst i 10 sekunder på varje bild. Övning är med andra ord nyckeln för att lyckas. I Japan har det här formatet blivit så populärt att det hålls PechaKucka-kvällar med föredrag om vitt skilda ämnen under samma kväll.
​

Nu till mina elever! De är en B-grupp och de behöver verkligen komma igång med att prata svenska. De här veckorna skulle vi ha tema ”vardag och arbete” och det kändes som ett bra ämne för att ha veckotestet som ett tala-prov istället för att traggla grammatik hela tiden.

Jag planerade det för två veckor och första måndagen fick eleverna gå till vår datasal och välja 10 bilder de tyckte om på Pixabay. Minst tre av dem skulle handla om deras arbete, eller framtida arbete. Bilderna sparade de på sin Google Drive i en mapp som de delar med mig. På det sättet kunde jag skriva ut dem till eleverna så att de fick med sig dem hem för att kunna träna.

Sedan fick de ett papper där de fick numrera sina bilder från 1 till 10 och börja skriva meningar till varje bild. På B-kursen har eleverna inte så många ord på svenska, men här fick de jobba med att göra olika meningar med de ord de har. Det kunde vara ”jag tycker om skogen”, ”det är fint i skogen”, ”jag promenerar ofta med vänner i skogen” och liknande. De fick sedan veckan på sig att tala till sina bilder och träna på att kunna hålla låda i 30 sekunder på varje bild.
Måndagen efter var vi tillbaka i datasalen och nu fick eleverna en genomgång av Google Presentationer och de fick skapa en presentation med sina 10 bilder och lägga den i mappen som de delar med mig. Nu hade var och en sin färdiga presentation som de skulle hålla på fredagen. Sedan kom ett par dagar till då de fick öva att tala.
Det sista steget gjorde jag åt dem och det var att öppna deras presentationer och välja ”publicera på nätet” under arkiv-menyn. Här kan man välja hur länge varje bild ska visas och den ställde jag på 30 sekunder. Sedan genereras en länk som man kan lägga i ett gemensamt Google-dokument eller, om man vill vara flådig, på en snygg hemsida skapad dagen till ära.

När det var dags att hålla presentationerna fick eleverna sitta i grupper med 6-7 elever i varje. De fick en Chromebook per grupp och där fanns allas länkar. När en elev klickade på sitt namn började bilderna visas 30 sekunder var och det gällde att komma ihåg vad man skulle säga! Självklart var jag snäll och hjälpte med frågor om de kom av sig, det ska ju vara kul att prata svenska och inte skräckblandat!
​
Projektet gick superbra och det här kommer jag att göra igen!

.Jag sitter och läser i Biblioteksbladet att den digitala allmänbildningen är låg i Sverige, lägre än vi själva tror. Det är en ny undersökning från Novus som Svensk biblioteksförening har gjort som visar på skrämmande siffror. Enligt undersökningen är det ca 70% som beskriver sig själv som ganska eller mycket digitala. Trots det har många svårt att svara på frågor om sekretess eller källkritik.

Svensk biblioteksförening har gått vidare med ärendet och diskuterat bibliotekets roll i samtiden. I artikeln läser jag ett uttalande från Kerstin Olsson på KB som menar att "digitaliseringen har förändrat hela yrkesrollen”. Jag önskar att hon hade haft rätt, men känner inte riktigt att det är så.

Biblioteken med sin gamla roll som informationscentraler borde vara det självklara navet I Sveriges digitalisering och de skulle också kunna vara det, men då krävs en förändrad attityd till både biblioteken och bibliotekarierna. Min bittra erfarenhet från bibliotekarieyrket är att man främst ses som expert på böcker. Strindberg och sånt. När jag vid ett utvecklingsmöte nämnde att jag skulle kunna ha en blogg blev min egen rektor (min egen arbetsgivare!) mycket förvånad över att jag ”kunde sånt”. Det kändes inte bra.

Bibliotekarien är inte informationsexpert i allmänhetens ögon, utan snarare sagotant. Jag vet inte hur vi ska förändra den bilden, men det behöver göras. Så fort som möjligt.


Länk till artikeln:
​http://biblioteksbladet.se/digital-allmanbildning-lag-bland-svenskar/

Nu har jag ju nyligen blivit certifierad Google-utbildare men eftersom jag aldrig är lojal och jag vill plocka russinen ur alla kakor kommer här ett tips från Microsoft!

MS OneNote är ett suveränt tillägg till Office-familjen. Det har faktiskt funnits sedan 2003, men programmet har levt en lite undanskymt tillvaro fram tills nu. Kanske är det lanseringen av Office 365 som fått fler att uppmärksamma OneNote. I och med möjligheterna till onlinearbete och kollaboration gick användningsområdena upp i taket.

Jag använder OneNote till mina studier på lärarutbildningen. Jag har tre terminer på deltid kvar till legitimation och jag försöker tänka långsiktigt. Mitt största problem med anteckningar har aldrig varit att de skulle vara svåra att göra i stunden, utan att de försvinner och det är svårt att återanvända det man gjorde förra terminen.

OneNote är i grund och botten ett riktigt enkelt program som låter dig göra anteckningsböcker på datorn. Precis som riktiga anteckningsböcker kan de ha olika flikar med sidor bakom. Precis som i riktiga anteckningsböcker kan du också både skriva, rita och lägga in bilder och länkar. En tuff funktion är att du kan skriva för hand på skärmen med penna och OneNote är riktigt duktig på att förstå och omvandla dina kråkfötter till datatext. Fördelen med det är inte bara att den tar mindre plats och är lättare att läsa, utan att den blir sökbar och det är lätt att hitta det där du skrev om Napoleon eller vad det nu kan ha varit. 

På första fliken i min anteckningsbok finns allmän information om universitetet med scheman, kontaktuppgifter och liknande. Där ligger också mina inloggningsuppgifter och annat som man behöver varje dag. De andra sidorna är ägnade åt studier, länkar, bilder, anteckningar och allt annat man måste hålla reda på.

​Igår kväll började jag leka med Adobe Aero. Det är riktigt kul och idéerna började flöda så att jag knappt kunde sova. Adobe Aero är ett gratisprogram(!) som gör det möjligt att skapa i AR. ​Har du någonsin spelat till exempel Pokemon Go har du redan kommit i kontakt med AR. På engelska står det för Augmented Reality vilket på svenska blir Förstärkt verklighet. Det betyder att den riktiga världen görs lite mer intressant med hjälp av dolda föremål eller meddelanden som man bara kan se genom sin telefon.

Förra månaden släppte Adobe en app som gör det möjligt för vem som helst att bli AR-konstnär. Det är inte svårt och väldigt kul! Genom att bara hålla upp mobilen mot till exempel en vägg känner appen av vad som är materia och den låter dig klicka på bilen och lägga dit en bild eller ett meddelande. Den som går förbi kan sedan se vad du har skrivit.

Min hjärna började naturligtvis snurra kring hur det här kan användas i klassrummet! Det var här jag började gå bananas! Jag undervisar i SFI och först såg jag framför mig ett klassrum där orden för vad allt heter står på sakerna i rummet. För man mobilen över fönstret ska ordet "fönster" sväva framför fönstret. Minsta lilla föremål ska ha en egen "skylt" (och sedan får ingen flytta på sakerna!).

Sedan spann hjärnan vidare! Under sommaren bekantade jag mig med 3D-verktyget Adobe Fuse där man kan skapa modeller av människor och forma dem precis hur man vill. Jag skapade en digital version av mig själv, men eftersom jag inte visste vad jag skulle ha den till blev arbetet stående ungefär där.

NU vet jag vad man kan göra! Skulle det inte vara coolt att skapa digitala varianter av alla lärarna och ställa ut dem i korridorerna på skolan? Eftersom man kan interagera med föremålen skapade i Adobe Aero kan man trycka till på läraren och förhoppningsvis få lite extra tips inför nästa prov! En annan lärare skulle kunna demonstrera olika verb och eleverna måste du trycka på rätt ord bredvid läraren för att få rätt. Jag får den digitala versionen av mig att hoppa genom att mata in henne i Adobe Mixamo och när hon sedan börjar hoppa i korridoren kommer orden "hopp", "springa" och "cykla" upp på skärmen. Då gäller det att välja rätt! På det sättet kan eleverna gå omkring på rasterna och träna verb och ord på världens roligaste sätt! Kanske hittar man till och med lite extra-info inför viktiga prov eller annat bra.

Jag vill få till en mystisk Hogwarts-känsla i min förstärkta skola! Det ska kännas som att man är invigd i en speciell hemlighet där spelglädjen och nyfikenheten får ta över. Allt blir liksom roligare då!