Wohoo! Jag är certifieriad Google-utbildare!
Det hela började under våren och sommaren när jag såg att en massa andra IKT-pedagoger började visa upp gula märken som de var väldigt malliga över.  Märkena visade sig vara certifikat från Google som intygade att de var kunniga och kompetenta. Jag ville så klart inte vara sämre än någon annan så jag påbörjade utbildningen med de olika modulerna.

Jag måste säga att själva utbildningen ibland kändes lite larvig. Här och var kändes det som att jag bara läste en reklamannons från Google gång på gång, men det blir väl lätt så när man får beskriva sig själv, antar jag. Själva provet var emellertid inte så lätt som jag var inställd på. Det var först kortfrågor och sedan en lång rad praktiska moment som man skulle klara på tid. Jag blev glad när jag såg att jag klarat det och självklart satte jag mitt märke på LinkedIn och var precis lika mallig som alla andra. Coolt.

Utbildningen hittar du här:
https://teachercenter.withgoogle.com/certification_level1

Padlet är ett verktyg som låter flera personer dela en anslagstavla på nätet. De här kan ställas in lite olika från början, men den bredaste varianten låter alla som har länken publicera vad de vill. Det går att skriva meddelanden eller lägga upp bilder och man kan också rösta på andras inlägg genom en enkel gilla-funktion. Padlet fungerar utmärkt för alla typer av brain-storming när eleverna ska samla ord eller meningar inför ett projekt.
Det finns olika sätt att skapa sin Padlet från början, det går tillexempel att få hela vyn som en världskarta där eleverna får pricka in platser, kanske för att göra beskrivande texter om sin hemländer och dela med varandra.
När man har skapat sin Padlet finns det olika sätt att bjuda in andra att ta del av den. Man kan dela en länk, en QR-kod eller bjuda in personer direkt via deras e-postadresser. Det går också att lägga din Padlet direkt i ditt Google-klassrum eller dela den på Facebook.

Nearpod är ett verktyg där man kan skapa interaktiva ”Powerpoints” med kontrollfrågor eller kollaboration. För att göra det riktigt enkelt kan man ladda upp Powerpoints som man har liggande istället för att skapa nytt material från scratch. Som många andra digitala verktyg finns det en gratisversion och en betalversion, men redan i gratisversionen kan man göra kontrollfrågor (quiz), post-it lappar och tävlingar. Nackdelen med att använda de post-it lappar som finns i Nearpod är att de inte kan användas igen sedan så att eleverna kan göra ändringar eller arbeta vidare med det som samlades in. Därför tycker jag att det är bättre att använda två verktyg, så svårt är det inte att växla mellan dem under lektionen.
Det finns fler verktyg med liknande funktioner som de Nearpod erbjuder, till exempel Mentimeter och numera även Kahoot, men jag föredrar Nearpod eftersom det går att ladda upp alla ens gamla Powerpoint-prestentationer och sedan bara ”hotta upp” dem lite.

Padlet och Nearpod är bra för att bygga lektionsplaneringar var för sig, men som i så många sammanhang i livet blir helheten till och med större än summan av delarna. Genom att kombinera verktygen får man ännu fler möjligheter att göra interaktiva lektioner. Den största fördelen med att låta eleverna kollaborera i Padlet istället för att göra det direkt i Nearpod är att ”post-it lapparna” finns kvar och kan återanvändas och redigeras under lektionens gång och det går inte att göra i Nearpod. Dessutom finns lapparna kvar till och med efter att lektionen är slut så eleverna kan se anslagstavlan igen hemma.

När man ser på problemet på det sättet glömmer man en viktig del och det är att eleverna inte bara har lärare runt sig. Trots allt är det elevernas kompetensutveckling som måste vara i fokus och då måste vi utgår från deras lärsituation. Runt eleverna finns lärare, men också andra yrkesgrupper som kan ta en stor del av undervisningen. Som tidigare skolbibliotekarie är det kanske uppenbart vilken yrkesgrupp det är jag tycker har glömts bort här. . .

När jag läste till bibliotekarie läste jag informationssökning, upphovsrätt, källkritik samt naturligtvis om konsten att hitta och använda olika olika lärresurser (tryckta och digitala). Det här tragglade jag på med tills Uppsala universitet belönade mig med en magisterexamen i ämnet. Det konstiga var att när jag kom ut i arbete förväntades jag mest gå runt och visa böcker i olika klasser. Den arbetsuppgiften kan vara okej om den ingår som en del i något större projekt, men här gjorde den inte ens det. När jag frågade lärarna om samarbete fick jag mest ett dröjade svar om att jag kan komma med bokbrickan i nästa vecka. Till slut valde jag att sluta mitt arbete och tyvärr är jag inte ensam. Det är svårt att rekrytera utbildade bibliotekarier till skolor idag och det beror på att jobben har dåligt rykte och de ofta är understimulerande. Detta samtidigt som den ena digitaliseringsplanen efter den andra innehåller punken att lärarna måste utbildas i informationssökning och digitala verktyg (vere sig de vill eller inte!). Det är faktiskt lite skumt!

Hur kan det komma sig att den på skolan som har specialistkunskap i så många av digitaliseringens hörnstenar sitter understimulerad och bortglömd (ja, det finns undantag, men alltför många delar ändå min erfarenhet!) samtidigt som rektorer landet över frågar sig hur de ska lyckas lära lärarna allt det här så de kan lära eleverna. På de flesta skolor jag har besökt ses det här som ett stort problem samtidigt som det för mig var först när jag blev lärare och IT-pedagog som jag fick arbeta med de sakerna som jag egentligen hade velat jobba med hela tiden. . .

Är det bara jag som ser felet här?! Det hänger liksom inte ihop alls och det är viktigt att lyfta. Vi måste sluta prata om lärare och se till alla de yrkesgrupper som finns runt eleverna och hur var och en kan bidra med sin kompetens på ett värdefullt sätt. Läraren måste inte vara den enda aukoriteten på skolan och känner jag lärarkåren rätt är det inte ens någon de eftersträvar. Vi måste samarbeta för att eleverna ska få bästa tänkbara utbildning!

Det här är den nya digitala världen ungdomarna kastar sig in i och den kommer snabbt! När jag berättar för lärarkollegor att jag jobbar med VR ser de ibland ut som att jag kom från Mars eller att jag sysslade med den mest avancerade raketforskning de hört talas om, men det är inte så. VR är här för att stanna och vill skolan hänga med ungdomarna i deras digitala värld är det bäst att hänga på den här ternden nu. Det funkar inte att skolan beter sig som gamle farfar som alltid ligger tio steg efter ungdomarna, då upplever de oss bara som hopplöst ute!
​

Jag skulle vilja se mer material i VR på svenska som vi kan använda i undervisningen, men tyvärr är det glest med det. Kanske får jag gå och skaffa mig en 360-kamera och sätta igång och spela in. Jag skulle börja med lite program om historia, religion, språk och yrkesinritat material för vuxenutbildningen. Om det är någon därute som redan jobbar med det så säg till! 

Jag är lärare och jag arbetar mycket med digitalisering, men jag är också förälder och jag ser hur barnen i värsta fall kan bete sig mot varandra i digitala världar. Det som oroar mig är hur lite andra vuxna bryr sig om vad som pågår. När man inte förstår avfärdar man det med att "det var något bråk i något spel". Här måste hela vuxenvärlden sluta blunda och våga träda in i den digitala världen där barnen tillbringar så mycket av sin tid. Den är nämligen i mångt och mycket lika verklig som det vi kallar den verkliga världen.
​

Nu i veckan hände det igen! Ett gråtande barn ringde upp mig på mobilen och berättade att hon fått sitt hus i Minecraft förstört av andra barn som hon trodde att hon kunde lita på. Varför hon ringde just mig behövde jag inte ens fråga. Jag är helt enkelt den enda vuxna i deras omvärld som lyssnar och tar den här typen av problem (den här typen av mobbing!) på allvar. Jag är ingen expert på spelet Minecraft, men jag bestämde mig för att försöka sätta mig in i vad det var som hänt. Samtalet lät ungefär så här:

Hon (gråtande): De har förstört hela mitt hus som jag hade i min värld!
Jag: Vad var det för hus?
Hon: Jag hade byggt det själv. Man bygger alla hus själv i Mincraft.
Jag: Tog det lång tid att bygga?
Hon: Jag hade jobbat med det i säkert en månad och gjort dörrar och hemliga rum och gardiner och allting! (Vid de orden lät hon riktigt förtvivlad och grät så att hon hade svårt att få fram orden. Jag kände att jag måste gå till botten med det här).
Jag: Men hur kom de in till ditt hus så att de kunde förstöra. Kan man bara gå in i andras världar?
Hon: Jag släppte in dem för att visa hur fint jag gjort. Det är två killar i min klass som också spelar och jag ville leka med dem så de fick komma in, men då började de ha sönder allt och skratta i chatten!
Jag: Finns det något sätt att få tillbaka ditt hus. Kan de ge tillbaka det?
Hon: Nej, det är borta för alltid.
Jag: Jag ska ta tag i det här, så får de så klart inte göra! Jag kan inte återskapa ditt hus, men jag ska verkligen prata med dem, det kan du vara säker på. Ingen får förstöra det någon annan skapat och det ska de minsann få höra!

​Flickan lät tacksam över att någon brytt sig om henne och tackade för att jag lyssnade.
​

När jag fick tag i killarna blev de först och främst förvånade över att någon vuxen reagerade överhuvudtaget, men sedan kröp det fram att de faktiskt hade förstört huset, men att de inte tyckte att det var så allvarligt. Jag fick lägga lite tid på att förklara för dem att det är lika illa att förstöra något som någon gjort på en dator som det är att förstöra något som någon skapat på något annat sätt. Det spelar ingen roll om det handlar om ett hus någon byggt i lego, ett modelflygplan som någon är stolt över, en pärplatta, en broderad duk eller ett hus i Mincraft, det är helt enkelt inte okej att springa fram och förstöra för andra! Det bara är så! Tiden den andra personen lagt ner på det de skapat är lika verklig hur det än gick till.
​

De båda grabbarna såg skamsna ut men om jag inte inbillade mig det var de faktiskt också lite imponerade! Här kom en vuxen som visste vad de höll på med och tog det på lika stort allvar som de själva gjorde. De förväntade sig inte det och det är just det som är problemet!
​

När vuxenvärlden behandlar den digitala arenan som en plats man inte riktigt vill, orkar eller "kan" träda in i blir den just den vuxenfria plats som inte riktigt följer samma regler som resten av världen. Då blir det inte riktigt lika farligt att skicka ett hat-sms som det är att säga någon elakt till någon. Det digitala livet blir ett parallell-liv där vuenvärlden håller sig på behagligt avstånd och den elakaste tyvärr ofta vinner.
​

Det är just det som gör att det kan bli så tråkigt! Vi vuxna som omger barnen måste börja bli bättre på att träda in, att ta plats, att sätta oss in i barnens spel och interaktioner. Det blir bara tårar annars. Och tårarna är lika verkliga även om det "bara hände i spelet"!

​Idag dök det upp ytterligare en artikel på temat förskolor och digital kompetens. Det var Norrköpings tidningar som ägnade en helsida åt att vädra åsikter om huruvida barn ska använda skärmar eller inte. Sedan den nya läroplanen för förskolan kom 1 juli har (alltför!) många reagerat negativt på att kravet om digital kompetens finns med redan i förskolan. Den här helsidan handlade om att flera föräldrar vill få välja själva om de vill utsätta sina barn för skärmar eller inte. Som väl är så är sådant trams inte tillåtet med gällande lagstiftning.

Vad de som är emot läroplanen missar är att den digitala kompetensen idag är en nödvändig bas för alla andra ämnen. Att inte kunna starta program, använda appar eller skriva på tangentbordet kan likställas med bristande läsförmåga eller bristande skrivkunskaper. Det påverkar alla andra ämnen eleven möter i skolan.

Danah Boyd har forskat om de ungas användande av digitala plattformar och hon beskriver utförligt hur ungdomarnas kompetens i digitala verktyg skapar en ”digital klyfta” som påverkar alla andra ämnen. De som vuxit upp med digitala verktyg I sin vardag och som hanterar dem med lätthet får en enorm fördel i skolan jämfört med barn med bristande kunskaper. Till skillnad från vad man kan förvänta sig är det inte bara tillgång till verktygen som avgör, utan även föräldrarnas kunskaper och attityder som lägger grunden för hur väl ungdomarna klarar sig. Det räcker därför inte med att ge alla elever en egen enhet, skolan måste också arbeta aktivt med att bygga upp elevernas kunskaper ch färdigheter på den digitala arenan.

Genom att föra in krav om digital kompetens redan i förskolan kan pedagogerna också lättare fånga in de barn som har tydligt låga kunskaper och färdigheter i användandet av verktygen och barnen kan få träna på att använda dem på ett grundläggande sätt för att det sedan ska gå lättare i skolan där de förväntas hantera en enhet mer självständigt.
​
Självklart ska inte föräldrar kunna välja bort att barnen får träna på detta, lika lite som de kan välja bort att barnen ska få bekanta sig med bokstäver. Barnen behöver en bra och likvärdig grund för att komma vidare i skolsystemet och på ett bra sätt kunna ta till sig fortsatt utbildning. Precis som med alla andra ämnen. Precis som det ska vara!

De bedömningsmatriser jag jobbat med hittills har alla haft det problemet att de fokuserar till 100% på hur nära eleven är de kursmål som satts upp. Även om det naturligtvis kan vara intressant att veta är det ofta både svårt för eleven att tolka in varför de ligger där de är, och det är också svårt för läraren att bedöma riktigt på alla de olika staplarna.
​

När jag tog mig tid att göra egna matriser istället för att kopiera andras valde jag därför att låta dem fokusera på kursens olika moment och hur eleven låg till på dem. Vårt läsprojekt fick därför en egen ruta, kapiteltesterna fick en egen och sedan finns olika textgenre som egna rutor. Det här upplägget visar inte direkt hur nära eleven är olika kursmål specifikt, men det blir tydligt för både mig och dem hur väl de klarat olika delar och hur studiearbetet fortskrider överlag.
​

Jag använder färger i matriserna eftersom de är universella och enkla att uppfatta. Vi har inget gemensamt språk i klassrummet och det är bäst att hålla allting så visuellt och enkelt som möjligt. De olika rutorna är därför oftast röda, gula eller gröna. Ibland är de bara röda eller gröna och det är i moment där det bara krävs ett deltagande (som i läsprojektet - antingen har de lämnat in eller inte).
​

Det kan till exempel stå "struktur, preteritum" i kommentarsrutan och då är det bara det som fattas tills de är gröna. En kommentar är lätt att lägga till genom att högerklicka på rutan där den ska vara och välja "kommentar".
​

Ibland fotar jag av elevernas texter och lägger dem i en egen flik i matrisen. Det är lätt att lägga till fler flikar genom att klicka på det lilla plusset längst ner till vänster. Sedan kan man döpa flikarna till texttyp och datum eller vad man vill. Det är lätt att ta fram flikarna och prata om elevens gamla texter när som helst. Vi kan sitta i klassrummet och vara igång med att skriva och jag kan ta fram en gammal text för att göra eleven uppmärksam på fel som återkommer eller annat som jag vill att de ska tänka extra på. På det här sättet finns alla gamla texter alltid med och det sparar tid och energi i längden.

För ungefär ett halvår sedan började jag skapa en tidslinje till min son som jag tänkte sätta fast på väggen (linjen alltså!). Jag tänkte att badrummet är den perfekta platsen att sätta den på, där kommer man liksom inte undan!

Vid det här laget har jag lagt ganska mycket tid på den och det har blivit alltfler cirklar med händelser. Jag tänkte att kanske fler vill ha den till någon klassrumsvägg eller så. Totalt blir den ca 3 meter, så den passar på en längre vägg.

Eftersom jag är IT-pedagog har jag gett den en liten twist jämfört med andra tidslinjer. De olika cirklarna med händelser har ibland en eller flera QR-koder. Några koder är röda och andra är blå.

De blå koderna leder till dokumentärer från Hermans Historia, Harrisons historia, UR eller YouTube. Man bara håller upp sin enhet mot koden så startar den.

De röda koderna är coolare! De leder direkt in i olika VR-världar! Jag tänker mig att det kan hänga en enkel VR-hjälm i plast bredvis tidslinjen (de kostar bara någon hundring). Man scannar koden som vanligt och sedan för man in i mobilen i skåran på hjälmen, tar på sig den och WOOOOW!

I VR-väldrarna får eleverna besöka Birka, gå på guidning i Al-Aqsa-moskén (där Temelherreorden grundades), gå på tur i Notre Dame eller stå mitt i attacken på Pearl Harbor. En del är hela VR-filmer, andra är 360° filmer. Tyvärr finns det i stort sett inget material i VR på svenska, så det som jag länkar till är alltid på engelska, men det är sådant man får ta. Hur som helst blir det spännande upplevelser för eleverna med lite mer wow-känsla och lite coolare!!

Nu har det hänt något riktigt kul! Kommunen har köpt in två uppsättningar VR-hjälmar och jag har fått förtroendet att trycka ner dem över öronen på mina elever! Det ska bli så kul!

VR är verkligen det nya svarta! Allt blir plötsligt möjligt och det är oerhört kul att träda in i olika världar med olika sinnen. Idag behöver vi inte nöja oss med att tala om Mona Lisa, eleverna kan gå till Louvren, kliva in genom dörren och gå runt bland tavlorna i sin egen takt.

Många av våra elever läser också yrkes-SFI och för dem blir det en fantastisk möjlighet att se skolmiljöer, stora sjukhus eller vad de nu vill. Antingen kan alla elever se samma värld som de sedan får träna på att beskriva, eller så får de besöka olika världar och berätta för varandra.

Klassrummet sträcker sig inte längre bara till väggarna, vi kan träda in på olika platser lika lätt som man visar en stillbild på projektorn. Kompletterat med ljud blir upplevelsen starkare och mer minnesvärd!

I skrivandet stund vet jag inte hur jag ska lösa riktigt alla detaljer i det, det finns några frågetecken som vilka system som är gratis och hur man ska göra när eleverna ska logga in på olika ställen. Jag tänker mig ändå att vi inte kan vänta med att börja bara för att allt inte är på plats. Jag har till oktober för att räta ut så många frågetecken som möjligt och sedan måste man helt enkelt våga prova. Våga stå där inför eleverna och erkänna att "jag har aldrig gjort det här förut och ni måste hjälpa mig. Vi måste hitta arbetssättet tillsammans, ni är lika mycket pionjärer som jag!". Då blir upplevelsen något man delar med sina elever av fler anledning än en och det gör det till en wow-upplevelse!

Nearpod är en tjänst som hjälper dig att göra PowerPoint-presentationer med en twist. Inte bara en twist, faktiskt, utan hur många som helst! Tidigare har NearPod bara funnits som en ganska dyr betaltjänst, men till min förvåning upptäckte jag idag att de har släppt de flesta av sina tjänster till gratiskonton! Det var ritkigt kul och kreativiteten fick nytt liv!
​

Om man ska förklara Nearpod är det bäst att först tänka på en vanlig PowerPoint-presentation. Du kan göra slides på precis samma sätt i Nearpod. Det riktigt fina är att du också kan ladda upp gamla PowerPoints om du har någon som du redan gillar, men vill hotta upp!
​

I gratisversionen kan du sedan lägga till olika frågor, tankekartor, åsikter och till och med lucktexter som eleverna får jobba med samtidigt som du förklarar. Efter kanske två slides om till exempel verb kan man lägga in en fråga; "Är stol ett verb" och låta eleverna svara. Då ser man direkt om de hänger med eller om man behöver förklara lite till!
​

Eleverna loggar in på din presentation med en kod och sitt namn, på samma sätt som de gör vid Kahoot. Sedan ser de presentationen på sina enheter och de kan interagera och vara delaktiga under genomgången. Har man betalvarianten kan man till och med lägga in VR-delar i sin presentation så eleverna får gå omkring lite i London en stund när du pratar om det! Det blir inte coolare än så!!
​

Det här var så kul att jag kommer att göra en bättre web-skola om det, men det får bli längre fram.