Digitalisering och IKT
  • Hem
  • Home
  • Bloggen
  • VR, AR & AI
  • Mattias Tekniska Värld
  • Blog
Digitalisering och ikt

Att uppfostra digitala barn

9/21/2020

0 Kommentarer

 
Picture
Jag är lärare och jag arbetar mycket med digitalisering, men jag är också förälder och jag ser hur barnen i värsta fall kan bete sig mot varandra i digitala världar. Det som oroar mig är hur lite andra vuxna bryr sig om vad som pågår. När man inte förstår avfärdar man det med att "det var något bråk i något spel". Här måste hela vuxenvärlden sluta blunda och våga träda in i den digitala världen där barnen tillbringar så mycket av sin tid. Den är nämligen i mångt och mycket lika verklig som det vi kallar den verkliga världen.
​
Nu i veckan hände det igen! Ett gråtande barn ringde upp mig på mobilen och berättade att hon fått sitt hus i Minecraft förstört av andra barn som hon trodde att hon kunde lita på. Varför hon ringde just mig behövde jag inte ens fråga. Jag är helt enkelt den enda vuxna i deras omvärld som lyssnar och tar den här typen av problem (den här typen av mobbing!) på allvar. Jag är ingen expert på spelet Minecraft, men jag bestämde mig för att försöka sätta mig in i vad det var som hänt. Samtalet lät ungefär så här:

Hon (gråtande): De har förstört hela mitt hus som jag hade i min värld!
Jag: Vad var det för hus?
Hon: Jag hade byggt det själv. Man bygger alla hus själv i Mincraft.
Jag: Tog det lång tid att bygga?
Hon: Jag hade jobbat med det i säkert en månad och gjort dörrar och hemliga rum och gardiner och allting! (Vid de orden lät hon riktigt förtvivlad och grät så att hon hade svårt att få fram orden. Jag kände att jag måste gå till botten med det här).
Jag: Men hur kom de in till ditt hus så att de kunde förstöra. Kan man bara gå in i andras världar?
Hon: Jag släppte in dem för att visa hur fint jag gjort. Det är två killar i min klass som också spelar och jag ville leka med dem så de fick komma in, men då började de ha sönder allt och skratta i chatten!
Jag: Finns det något sätt att få tillbaka ditt hus. Kan de ge tillbaka det?
Hon: Nej, det är borta för alltid.
Jag: Jag ska ta tag i det här, så får de så klart inte göra! Jag kan inte återskapa ditt hus, men jag ska verkligen prata med dem, det kan du vara säker på. Ingen får förstöra det någon annan skapat och det ska de minsann få höra!

​Flickan lät tacksam över att någon brytt sig om henne och tackade för att jag lyssnade.
​
När jag fick tag i killarna blev de först och främst förvånade över att någon vuxen reagerade överhuvudtaget, men sedan kröp det fram att de faktiskt hade förstört huset, men att de inte tyckte att det var så allvarligt. Jag fick lägga lite tid på att förklara för dem att det är lika illa att förstöra något som någon gjort på en dator som det är att förstöra något som någon skapat på något annat sätt. Det spelar ingen roll om det handlar om ett hus någon byggt i lego, ett modelflygplan som någon är stolt över, en pärplatta, en broderad duk eller ett hus i Mincraft, det är helt enkelt inte okej att springa fram och förstöra för andra! Det bara är så! Tiden den andra personen lagt ner på det de skapat är lika verklig hur det än gick till.
​
De båda grabbarna såg skamsna ut men om jag inte inbillade mig det var de faktiskt också lite imponerade! Här kom en vuxen som visste vad de höll på med och tog det på lika stort allvar som de själva gjorde. De förväntade sig inte det och det är just det som är problemet!
​
När vuxenvärlden behandlar den digitala arenan som en plats man inte riktigt vill, orkar eller "kan" träda in i blir den just den vuxenfria plats som inte riktigt följer samma regler som resten av världen. Då blir det inte riktigt lika farligt att skicka ett hat-sms som det är att säga någon elakt till någon. Det digitala livet blir ett parallell-liv där vuenvärlden håller sig på behagligt avstånd och den elakaste tyvärr ofta vinner.
​
Det är just det som gör att det kan bli så tråkigt! Vi vuxna som omger barnen måste börja bli bättre på att träda in, att ta plats, att sätta oss in i barnens spel och interaktioner. Det blir bara tårar annars. Och tårarna är lika verkliga även om det "bara hände i spelet"!

Maria Rådstam

IT-pedagog

Tillbaka till bloggen. . .
0 Kommentarer

Momo-utmaningar och Ginny Weasley

8/11/2020

0 Kommentarer

 
Picture
Det har pratats mycket om Momo-utmaningar på internet. Vissa påstår att de inte finns på riktigt, andra varnar för att de förekommer överallt. Det handlar om utmaningar som riktas till barn och som blir värre och värre allt eftersom barnet deltar i spelet. Sista steget kan vara att skada sig själv eller andra eller att utföra kriminella handlingar. Det här händer bakom föräldrarnas rygg och barnen varnas för att berätta vad som pågår. Oavsett om utmaningarna heter just Momo eller inte är det helt klart att barn och ungdomar luras in i interaktioner, kedjebrev och kontakter de inte kan hantera och vuxenvärlden har en viktig uppgift i att guida och leda ungdomarna när de börjar använda digitala verktyg på egen hand. Nedanstående text är tänkt som en berättelse för ungdomar som inte alltid ser farorna på nätet.
Att ge sig ut på internet och att få den där första egna mobilen är på många sätt lite magiskt. Plötsligt öppnas en ny värld, nästan som när stenarna flyttas bakom den läckande kitteln och som avslöjar en helt ny värld. Man lär sig att släcka och tända ljuset, inte genom att säga ”nox”, men ett ”Hej Google, Tänd lampan!” får rummet att lysa upp om din trollst. . . telefon bara är inom hörhåll.
Precis som i Harry Potters magiska värld finns även faror som hotar. Ibland träffar man på appar eller konton som verkar lite väl smarta. De är väldigt svåra att urskilja bland alla smarta, roliga och fantastiska appar och funktioner en smart enhet har, men man kan känna igen dem. De som är för smarta verkar nästan kommunicera med dig personligen. De vill veta en hel del om dig. Tänk på dagboken som Ginny skrev i i Hemligheternas kammare. Den betedde sig annorlunda än de andra magiska sakerna på Hogwarts. Bland allt det magiska Harry Potter och de andra kom i kontakt med stack dagboken ut för att den verkade ha egna känslor, den verkade vilja bli vän med dem.
De farliga apparna och kontona på nätet är väldigt lika dagboken i Harry Potter och de går därför att känna igen. De ger inte bara halvt komiska svar på det du säger, ofta ställer de frågor eller vill ha information från dig. Det kan vara bilder eller att du berättar saker. Det kan handla om ett konto på sociala medier eller en app du hittat eller en sida på internet, men de har det gemensamt att de vill bli personliga.
​De här kontona beter sig inte så här för att de består av smart teknik. De beter sig så därför att de, precis som dagboken Ginny Weasley hittade, styrs av en människa som sitter någonstans i andra änden. Det kan börja enkelt så att man ska tro att man träffat en ny vän. Det kommer frågor om vad du heter och vad du har för intressen. Om man precis som Ginny är ensam och saknar någon att prata med kan det kännas skönt att ha hittat någon som lyssnar. Tyvärr stannar det inte alltid vid småprat. Appen kanske ber dig om en liten tjänst och eftersom man gör vänner tjänster ibland går man med på det. Snart blir det värre och precis som Ginny Weasley kan man till slut tappa kontrollen och tvingas göra saker man absolut inte vill. I verkliga livet handlar det inte om att du förlorar förmågan att tänka som Ginny gjorde, men det kan komma hot och utpressningar som gör att man inte vågar annat än att lyda. Först i sista steget får man veta vem det egentligen var man hade kontakt med och då kan det vara för sent. Det låter otäckt och det är otäckt, men det finns sätt att skydda sig så att man inte behöver vara rädd!
En digital app (eller en magisk pryl!) kan aldrig föra en konversation med dig! Den kan aldrig förstå vad du säger eller komma med bra svar. Om den gör det finns en person där bakom och om du inte vet exakt vem det är ska du direkt stänga appen och ta bort den. Det är oftast okej att prata i chattar i spel du spelar, men då bara om spelet och aldrig, aldrig om dig själv. Du vet inte var informationen landar eller vem du egentligen pratar med. Allt som kan svara dig är människor, och alla är inte snälla. Det kan vara personer som säger att de är barn, fast de egentligen är vuxna eller appar som du tror är smart teknik, fast de egentligen styrs av en människa.
Jag vill avsluta med samma råd som Dumbledore gav Harry Potter när historien med hemligheternas kammare uppdagades:
”Lita aldrig på ett föremål som verkar kunna tänka på egen hand om du inte vet exakt
​vilket medvetande det är som ligger bakom det”
​

Det är ett gott råd och om du bara följer det kommer din resa genom den digitala och magiska världen bli så mycket bättre! ​​

Maria Rådstam

IT-pedagog

Tillbaka till bloggen. . .

0 Kommentarer

Hur mycket ska vi övervaka eleverna?

2/11/2020

0 Kommentarer

 
Picture
Idag verkar hela EdTech-branchen tävla om vem som kan leverera mest information om eleverna. Det är inga problem att se vad eleverna gjort, när de gjort det, hur lång tid de tog på sig och hur många gånger de skrev fel innan de fick rätt. Börjar vi nå en moralisk gräns nu för när vår iver att få bedömningsmaterial går ut över elevernas rätt till integritet?
Idag jobbade jag med en interaktiv lektion om adjektiv för SFI-elever. Eleverna ser en "Powerpoint" på sina Chromebooks och det ligger övningar och kollaboration inbäddat. Efter lektionen kan jag se hur det går för varje elev, hur de svarat på frågorna och hur långt de kommit.
Kanon. . . eller?!

Någonting känns inte bra när jag tittar på resultaten. Går vi kanske för långt ibland? Jag skulle inte vilja att min chef såg precis hur jag jobbade med mina uppgifter, hur många misstag jag gjorde och hur lång tid jag tog på mig med olika saker. Det vill nog inte heller eleverna alla gånger. En fördel med ett gammaldags papper är att det i alla fall är privat!

Vi måste prata om balansen. Hur mycket av träningsarbetet ska de behöva visa och var går gränserna mellan att läraren ska kunna erbjuda rätt stöd och att eleven ska behöva känna sig övervakad och osäker? Det är viktiga frågor. Gärna digitalt, men övervakningen är jag inte säker på.

​Inte säker alls.

​Det måste finnas en frivillighet och en medvetenhet i vad man delar med läraren och vad man faktisk inte delar. Jag minns bara mitt eget anteckningsblock när jag gick i skolan. Det var MITT och jag hade blivit riktigt arg om någon bläddrade i det. Det var inte personligt, men ändå privat och bara mitt. De senaste lektionsverktygen som Nearpod och SLS Online drar i gränserna för var eleven har sin privata sfär och det är inte självklart okej. Det är värt att lyfta den frågan, tycker jag!

Maria Rådstam

IT-pedagog

Tillbaka till bloggen. . . 
0 Kommentarer

Bokrecension: It's complicated - the social lives of networked teens

2/1/2020

0 Kommentarer

 
Picture
Även om jag numera jobbar som lärare är bibliotekarien i mig inte död och jag lägger gärna ut bokrecensioner allt eftersom jag hittar intressanta böcker.

Danah Boyd har skrivit boken "It's complicated - the social lives of networked teens" där hon beskriver ungdomars användade av sociala medier. Det är en intressant och komplex värld som öppnar sig allt eftersom man läser. Så mycket är nytt, men samtidigt är det så mycket som är likadant som det alltid varit i ungdomarnas värld.

Boyds ambition är att beskriva ungdomarnas användade av sociala medier utifrån deras eget perspektiv och det gör hon på ett lysande sätt! Vi får följa med in i en värld där ungdomar försöker skapa en egen identitet, där kompisgängen är otroligt viktiga och där olika dramor avlöser varandra.

Först och främst vill Boyd slå hål på uttrycket "digital native". Det är ett uttryck som ibland används om den nya generationen som vuxit upp med digitala verktyg och sociala medier. Hon menar att uttrycket andas en föreställning om att de här ungdomarna skulel vara födda med någon form av "superpowers" vad det gäller att använda digitala enheter - något som de naturligtvis inte är! Tvärtom menar hon att vi måste uppmärksamma hur många ungdomar som inte har möjlighet att hänga med i den digitala världen och vilka problem många faktiskt står inför. Hon beskriver det som en "digital divide" som uppstått mellan de som har tillgång till digitala resurser och de som inte har det. I och med att skolorna allt mer förutsätter att eleverna har tekniska kunskaper riskerar det att öka de sociala klyftorna, något som digitalisering annars förutspås kunna motverka! Här har skolorna ett stort ansvar för att arbeta mot ojämlikheten och erbjuda samma möjligheter för alla.

En annan sak som Boyd gör upp med är tanken om att sociala medier skulle öka mobbing i skolan och att de därför bör undvikas. Hon menar att mobbingen överhuvudtaget inte ökar genom sociala medier. Hon menar att de inlägg och "attacker" som förekommer snarare bör beskrivas som "drama" eftersom de sällan lever upp till att nå gränsen för mobbing. Ungdomar skriver inlägg som ibland är kryptiska eller dolda och hela deras sociala spel är ett komplext socialt spel av "gillor" och kommentarer, men det speglar bara de relationer ungdomarna har i verkliga livet och de ändrar inte den struktur som redan finns.

Boyds rekommendation till lärare som vill ge sig in i de sociala medierna är att skaffa ett lärarkonto och sedan låta eleverna lägga till dig som vän. Då tränger man sig inte på, men man ger möjligheter för eleverna att enkelt ha kontakt. Det är ett utmärkt sätt att nå dem och låta dem nå dig som lärare. Om man sedan väljer Facebook, Instagram eller något annat är upp till var och en.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken var ovanligt läsvärd och den öppnade mina ögon för hur komplext ungdomarnas liv faktiskt är. Sedan fick boken mig också att minnas min egen tonårstid på ett kul och nästan pinsamt sätt. Hemligheterna, viljan att bli sedd, intrigerna. . . Det känns tryggt att veta att det trots allt inte är så mycket som är förändrat idag. Teens will be teens, I guess. . .

Här finns boken i fulltext

Maria Rådstam

IT-pedagog

Tillbaka till bloggen. . .
0 Kommentarer

    RSS-flöde

    Kategorier

    Alla
    Adobe
    Distansundervisning
    Ett Kreativt Klassrum
    Google Suite For Education
    Lättläst
    Microsoft 365 Education
    Nätmobbing Och Säkerhet
    Övrigt
    Sfi
    Skolans Styrdokument
    Skolbibliotek
    Språkutveckling
    Upphovsrätt Och GDPR

Bild

MARIA RÅDSTAM

I am the technician who became a librarian, but who got tired of the quiet and peaceful life at the library and started working as a teacher. I brought with me everything I knew about databases, information retrieval and networks and soon I was an ICT-educator. Today, I work as a teacher at Komvux in Norrköping.

I have always had a nerdy great interest in technology. I can find interest in everything from robots to model railroads or the steel industry of the industrial revolution. Technology should take us forward and prevent us from everything boring. You need to dare to be somewhat lazy and ask yourself if there is no easier way to get something done. The human desire to get away is what has driven the technical development and find time for other things. Like model railroads, for instance!
© COPYRIGHT 2020.
  • Hem
  • Home
  • Bloggen
  • VR, AR & AI
  • Mattias Tekniska Värld
  • Blog