Jag är lärare och jag arbetar mycket med digitalisering, men jag är också förälder och jag ser hur barnen i värsta fall kan bete sig mot varandra i digitala världar. Det som oroar mig är hur lite andra vuxna bryr sig om vad som pågår. När man inte förstår avfärdar man det med att "det var något bråk i något spel". Här måste hela vuxenvärlden sluta blunda och våga träda in i den digitala världen där barnen tillbringar så mycket av sin tid. Den är nämligen i mångt och mycket lika verklig som det vi kallar den verkliga världen.
​

Nu i veckan hände det igen! Ett gråtande barn ringde upp mig på mobilen och berättade att hon fått sitt hus i Minecraft förstört av andra barn som hon trodde att hon kunde lita på. Varför hon ringde just mig behövde jag inte ens fråga. Jag är helt enkelt den enda vuxna i deras omvärld som lyssnar och tar den här typen av problem (den här typen av mobbing!) på allvar. Jag är ingen expert på spelet Minecraft, men jag bestämde mig för att försöka sätta mig in i vad det var som hänt. Samtalet lät ungefär så här:

Hon (gråtande): De har förstört hela mitt hus som jag hade i min värld!
Jag: Vad var det för hus?
Hon: Jag hade byggt det själv. Man bygger alla hus själv i Mincraft.
Jag: Tog det lång tid att bygga?
Hon: Jag hade jobbat med det i säkert en månad och gjort dörrar och hemliga rum och gardiner och allting! (Vid de orden lät hon riktigt förtvivlad och grät så att hon hade svårt att få fram orden. Jag kände att jag måste gå till botten med det här).
Jag: Men hur kom de in till ditt hus så att de kunde förstöra. Kan man bara gå in i andras världar?
Hon: Jag släppte in dem för att visa hur fint jag gjort. Det är två killar i min klass som också spelar och jag ville leka med dem så de fick komma in, men då började de ha sönder allt och skratta i chatten!
Jag: Finns det något sätt att få tillbaka ditt hus. Kan de ge tillbaka det?
Hon: Nej, det är borta för alltid.
Jag: Jag ska ta tag i det här, så får de så klart inte göra! Jag kan inte återskapa ditt hus, men jag ska verkligen prata med dem, det kan du vara säker på. Ingen får förstöra det någon annan skapat och det ska de minsann få höra!

​Flickan lät tacksam över att någon brytt sig om henne och tackade för att jag lyssnade.
​

När jag fick tag i killarna blev de först och främst förvånade över att någon vuxen reagerade överhuvudtaget, men sedan kröp det fram att de faktiskt hade förstört huset, men att de inte tyckte att det var så allvarligt. Jag fick lägga lite tid på att förklara för dem att det är lika illa att förstöra något som någon gjort på en dator som det är att förstöra något som någon skapat på något annat sätt. Det spelar ingen roll om det handlar om ett hus någon byggt i lego, ett modelflygplan som någon är stolt över, en pärplatta, en broderad duk eller ett hus i Mincraft, det är helt enkelt inte okej att springa fram och förstöra för andra! Det bara är så! Tiden den andra personen lagt ner på det de skapat är lika verklig hur det än gick till.
​

De båda grabbarna såg skamsna ut men om jag inte inbillade mig det var de faktiskt också lite imponerade! Här kom en vuxen som visste vad de höll på med och tog det på lika stort allvar som de själva gjorde. De förväntade sig inte det och det är just det som är problemet!
​

När vuxenvärlden behandlar den digitala arenan som en plats man inte riktigt vill, orkar eller "kan" träda in i blir den just den vuxenfria plats som inte riktigt följer samma regler som resten av världen. Då blir det inte riktigt lika farligt att skicka ett hat-sms som det är att säga någon elakt till någon. Det digitala livet blir ett parallell-liv där vuenvärlden håller sig på behagligt avstånd och den elakaste tyvärr ofta vinner.
​

Det är just det som gör att det kan bli så tråkigt! Vi vuxna som omger barnen måste börja bli bättre på att träda in, att ta plats, att sätta oss in i barnens spel och interaktioner. Det blir bara tårar annars. Och tårarna är lika verkliga även om det "bara hände i spelet"!

Att ge sig ut på internet och att få den där första egna mobilen är på många sätt lite magiskt. Plötsligt öppnas en ny värld, nästan som när stenarna flyttas bakom den läckande kitteln och som avslöjar en helt ny värld. Man lär sig att släcka och tända ljuset, inte genom att säga ”nox”, men ett ”Hej Google, Tänd lampan!” får rummet att lysa upp om din trollst. . . telefon bara är inom hörhåll.

Även om jag numera jobbar som lärare är bibliotekarien i mig inte död och jag lägger gärna ut bokrecensioner allt eftersom jag hittar intressanta böcker.

Danah Boyd har skrivit boken "It's complicated - the social lives of networked teens" där hon beskriver ungdomars användade av sociala medier. Det är en intressant och komplex värld som öppnar sig allt eftersom man läser. Så mycket är nytt, men samtidigt är det så mycket som är likadant som det alltid varit i ungdomarnas värld.

Boyds ambition är att beskriva ungdomarnas användade av sociala medier utifrån deras eget perspektiv och det gör hon på ett lysande sätt! Vi får följa med in i en värld där ungdomar försöker skapa en egen identitet, där kompisgängen är otroligt viktiga och där olika dramor avlöser varandra.

Först och främst vill Boyd slå hål på uttrycket "digital native". Det är ett uttryck som ibland används om den nya generationen som vuxit upp med digitala verktyg och sociala medier. Hon menar att uttrycket andas en föreställning om att de här ungdomarna skulel vara födda med någon form av "superpowers" vad det gäller att använda digitala enheter - något som de naturligtvis inte är! Tvärtom menar hon att vi måste uppmärksamma hur många ungdomar som inte har möjlighet att hänga med i den digitala världen och vilka problem många faktiskt står inför. Hon beskriver det som en "digital divide" som uppstått mellan de som har tillgång till digitala resurser och de som inte har det. I och med att skolorna allt mer förutsätter att eleverna har tekniska kunskaper riskerar det att öka de sociala klyftorna, något som digitalisering annars förutspås kunna motverka! Här har skolorna ett stort ansvar för att arbeta mot ojämlikheten och erbjuda samma möjligheter för alla.

En annan sak som Boyd gör upp med är tanken om att sociala medier skulle öka mobbing i skolan och att de därför bör undvikas. Hon menar att mobbingen överhuvudtaget inte ökar genom sociala medier. Hon menar att de inlägg och "attacker" som förekommer snarare bör beskrivas som "drama" eftersom de sällan lever upp till att nå gränsen för mobbing. Ungdomar skriver inlägg som ibland är kryptiska eller dolda och hela deras sociala spel är ett komplext socialt spel av "gillor" och kommentarer, men det speglar bara de relationer ungdomarna har i verkliga livet och de ändrar inte den struktur som redan finns.

Boyds rekommendation till lärare som vill ge sig in i de sociala medierna är att skaffa ett lärarkonto och sedan låta eleverna lägga till dig som vän. Då tränger man sig inte på, men man ger möjligheter för eleverna att enkelt ha kontakt. Det är ett utmärkt sätt att nå dem och låta dem nå dig som lärare. Om man sedan väljer Facebook, Instagram eller något annat är upp till var och en.

Sammanfattningsvis tycker jag att boken var ovanligt läsvärd och den öppnade mina ögon för hur komplext ungdomarnas liv faktiskt är. Sedan fick boken mig också att minnas min egen tonårstid på ett kul och nästan pinsamt sätt. Hemligheterna, viljan att bli sedd, intrigerna. . . Det känns tryggt att veta att det trots allt inte är så mycket som är förändrat idag. Teens will be teens, I guess. . .