Skolbiblioteken är helt fel uppbyggda

Idag kom jag och en lärarkollega att diskutera fenomenet skolbibliotek. Det är ett intressant fenomen som skulle kunna vara en enorm tillgång för vilken skola som helst, men som jag upplever sällan fungerar riktigt så bra som det skulle kunna göra. Skolorna har svårt att rekrytera utbildad personal och jobben som skolbibliotekarie har dåligt rykte bland bibliotekarier (med undantag, så klart). En anledning är att det kan vara svårt att bli en del av skolans arbete på ett naturligt sätt och arbetet blir understimulerande.

Jag arbetade tidigare som bibliotekarie på en kommunal gymnasieskola och jag brottades dels med att hela tiden sitta ensam i ett tomt rum och dels att hela tiden få vitt skilda frågor på mejlen om allt från lättläst till särskolan och speciallitteratur inom matematik. Mängden ämnen och nivåer gjorde det omöjligt att känna att jag svarat riktigt tillfredsställande på någonting.
​
När jag började arbeta som lärare i kommunen upptäckte jag nya saker som inte fungerade riktigt i det här samarbetet. En av dessa handlade om en av skolans största utmaningar som idag handlar om digital kompetens och att ha koll på digitala verktyg och läromedel. Det här gäller inte bara under Corona, utan det har varit svårt för många skolor sedan kravet på digital kompetens kom in i läroplanerna 2017. Lärarna kände att det var tidskrävande med allt nytt och utvecklingen gick för fort. De hann inte med att läsa på om alla nya vertyg, tjänster och läromedel samtidigt som de skulle utföra sitt ordinarie arbete.

Det var ungefär här som jag började tänka på hur jag tänker mig lösningen med skolbibliotekens verksamhet i kommunen. Under min första tid som bibliotekarie befann jag mig på universitetsbiblioteket där organisationen ser annorlunda ut än den gör inom lägre utbildningsnivåer. I grundskolan och gymnasiet har en skola en bibliotekarie. På universiteten är man kontaktbibliotekarie för olika ämnen och jobbar för institutionen och de forskare och studenter som behöver hjälp i ämnet.

Jag tänker mig att högstadiet och gymnasiet skulle ha mycket att tjäna på att ta efter universitetens modell. Istället för att en person ska ansvara för alla ämnen på ett visst gymnasium skulle ämnesblocken ha en kontaktbibliotekarie i kommunen. Den som var kontaktbibliotekarie kunde då ha bra koll på litteratur och resurser i det egna ämnet och ha kontakt med alla ämneslärare i kommunen. Bibliotekarien kan gärna bjuda in till ämnesdagar någon gång per år där lärarna kan titta på och bläddra i nyutkommen litteratur. Digitala verktyg som kan passa inom ämnesområdet presenteras och digitala resurser och läromedel ingår. Kanske kan bibliotekarien även skicka ut månades nyhetsbrev och ha koll på lite svårare informationskällor som databaser och utländsk litteratur. Bibliotekarien kan naturligtvis komma ut i klassrummen i sitt ämne och visa digitala källor, prata om källkritik och informationssökning. Min erfarenhet är att den verksamheten ibland inte fungerar fullt ut idag och jag tänker mig att en anledning till det är att det är svårt att göra det ämnesintegrerat på ett bra sätt. Bibliotekariebesöket blir då bara ytterligare en sak som ”måste bokas in”. Med bättre ämnesintegrering kan besöket komma mer naturligt och handla om digitala källor och verktyg som eleven har nytta av under kursens gång. Lärarna slipper på det sättet den biten och biblioteksjobbet blir tydligare och bättre förankrat.
​
Ett system med ämnesbibliotekarier på högstadiet och gymnasiet skulle lyfta en stor börda från lärarnas axlar och samtidigt göra arbetet som skolbibliotekarie mer attraktivt i och med att det bir mer kvalificerat och specificerat än att sitta i ett tomt rum dit ändå väldigt få elever kommer. Bibliotekssamarbetet skulle lättare kunna få ett lyft och inte minst skulle det komma eleverna till stor nytta att biblioteket utnyttjas på ett bra sätt.

---